Lars Vilks verkar fortfarande tycka att vi ska hålla tillgodo med ett institutionellt konstbegrepp; det konstvärlden anser vara konst är konst. Men det är ett undermåligt konstbegrepp, som till syvende och sist bara handlar om positioner. Vad som helst kan lyftas upp på konstscenen. Det föder en positioneringsiver och lockar fram en sällskapssjuk anpasslighet gentemot den rådande hegemonin i konstvärlden. Konstens innehåll och kommunikativa möjligheter blir sekundära eftersom Positionen är Kvalitén. Det är ett konstbegrepp som är sprunget ur och stöttar ett akademiskt, textmässigt förhållningssätt där konstens mening framträder först i och med uttolkning och analys. Vi lever också just nu i en tid som utvecklat en nära nog vidskeplig övertro på teoretisk analys, överblick och kontroll som berör alla livets oråden. Men vem har sagt att man måste ha ett konstbegrepp som passar in i just det sättet att se på världen?

Nej, konsten är inte ett akademiskt positioneringsspel. Konst är språk; en möjlig utvidgning av vår medfödda språkförmåga, ett existentiellt verktyg för mellanmänsklig kommunikation och sanningssökande. Konsten är, i denna sin språklighet, ett evigt värde. (Sanningen…, nå, den kanske inte finns, men det är ju ingen anledning att sluta eftersträva den. Det är i ändå strävandets åtbörd ett eller annat kan visa sig.)

I Blombosgrottan i Sydafrika har arkeologer nyligen funnit ockrarester och graverade stenar; kommunikativa tecken som är mellan 70- och 100 000 år gamla. 100 000 år är en lång tid. Vår nedärvda beredskap för kommunikation, verbalspråklig och ordlös, har pågått mycket länge och kommer att pågå så länge det finns människor. Konstens framkomlighet och tillgänglighet är avhängigt samhället den utvecklas i, men dess innehåll kan naturligtvis pågå både med och mot den rådande makten.

I den västerländska kultursfären (som äger hegemonin, makten och tolkningsföreträdet på den internationella konstscenen idag) har vi i över tusen år ansett att föreställande bilder kan berätta något om vad det är att vara människa. En lång tradition av visuell kommunikation visar att det inte är någon slump att vi idag badar i bilder; inga människor före oss har omgivits av så mycket bilder som vi!

Ändå är vi i vår tid egendomligt valhänta inför denna kommunikativa mäktighet. Reklamen tvekar inte på bildens kraft, men konstbildens kommunikativa potential beaktas inte och ges inga rimliga förutsättningar att förvalta sin språklighet.

Nu hålls ju inte bildkonsten bara med bilder längre. Sedan början av 1960-talet har vi sett en ny konst växa sig stark. En idébaserad, textmässig konst med verbalspråket som huvudsakligt material och meningskapande element. 1963 skrev Henry Flynt: ”Conceptual” art is an art of which the material is language”, 1969 publicerade Joseph Kosuth sitt manifest; ”Art after philosophy” 1974 kom George Dickies teori om det institutionella konstbegreppet. I USA fick denna verbalspråkliga utveckling av konsten näring ur en mycket medvetet driven akademisering av konstutbildningarna. Redan 1893 hade fem av USA:s tyngsta universitet, Harvard, Yale, Princeton, Columbia och Cornell, konstprogram och konsten som gjordes poängsattes bara om den tillverkades i relation till studier i konsthistoria. Om detta kan man läsa i Howard Singermans avhandling från 1999 ”Art Subjects – making artists in the American University”.

I Sverige fick det textmässiga förhållningssättet till konsten sitt genombrott i utställningen Implosion på Moderna Museet 1987. Då hade de svenska högre konstutbildningarna haft universitetet som huvudman i 10 år… (Utom Konstfack och Mejan, som hela tiden varit egna högskolor). Men det dröjde till 1995, när Konsthögskolan i Malmö etablerades innan konsthögskoleutbildningarna svarade på den nya samtidskonstens krav och förväntningar.

Så; vad man kan se i konsten efter 1960-talet går inte att infoga i en traditionell linjär konsthistoriesyn (om den nu nånsin kunnat beskriva vad som hänt), utan konsten har delat sig i två huvudspår: ett som fortsätter en icke-begreppslig, ordlös kommunikation och en som har verbalspråket som huvudsakligt meningskapande element och som ofta refereras till som ”samtidskonst”.

För att komma åt de där båda huvudspåren är helt ointressant att fokusera för hårt på den medialt ljussatta konstscenens diktat för konstens vara och villkor, eftersom den just nu domineras av den textmässiga samtidskonstens tolkningsföreträde och tappar för mycket av allt annat. Intressantare blir det om man skiftar fokus från positioneringsracet och tittar på konsten olika kunskapsbildningsvägar, för då kan man få med hela spektrat från Blombosgrottans ockrarester till relationella, immateriella aktiviteter. Det finns heller ingen inom-konstnärlig konflikt eller motsättning mellan dessa två huvudspår. De motsättningar som uppstår är alltid positionella och handlar om tolkningsrätter.

Förklaringsmodellen med två huvudspår i konsten; ett ”praktiskt” och ett ”teoretiskt” ger givetvis inte en bild av själva verkligheten. Den är alltid mycket mer komplicerad. Det finns många konstnärer som grejar i båda spåren, korsbefruktar och har sig för det vilda. Spåren själva är inte heller några ”rena” företeelser. Men modellen är en meningsadekvat generalisering. D.v.s.. den är ett användbart verktyg för att skärskåda den komplicerade verkligheten i dagens konstliv.

För att avlägsna oss från den traditionella linjära konsthistoriesynen jag nämnde ovan, behöver vi en mer heterodox syn på konsten: precis som den tidiga kristna heterodoxa kyrkan hävdade att varje människa hade en personlig relation till Gud kan vi hävda att varje människa har ett personligt förhållande till konsten. Konstens uttryck är inget att vara sams om. Medans vi kivar om vad som är bra och dåligt kan vi ändå respektera kunskapsbildningsvägarna och vad de kan tänkas kräva för att varje uttryck ska kunna eftersträva sin största kapacitet. Sen kan man också ifrågasätta vår syn på det ”personliga” och ”individuella” – vad det består av och hur det förhåller sig till det kollektiva, men det finns inte en konstskola i hela västvärldskonsten som inte utarbetar studieplaner till förmån för det individuella, personliga uttrycket så man kan ju börja där.

Teorier är tillverkade av människor. Man måste inte anpassa sig efter de rådande som om de vore väder eller naturkatastrofer även om det kan verka så. Vår tids överdimensionerade teoretiska intresse (som inte bara går ut över konsten) gör naturligtvis att ett handlingsutrymme, av vilket slag det än är, erövras av dem som kan snacka sig till det. Nyckeln till frihet tillverkas av övertygande verbalisering.

Så jag underkänner det institutionella konstbegreppet, och snickrar hellre på ett heterodoxt konstbegrepp som utgår ifrån konstens olika kunskapsbildningsvägar och innehåll. Stöttepelare i detta är bland andra Xenofanes (All vår kunskap om världen är ett flätverk av gissningar.) och Charles S Pierce (All kunskap är provisorisk och i princip felbar). Det är grabbar att hålla i handen när tiden lider.

Nina Bondesson
debatt@konstbegreppet.se

Tyvärr fick vi inget svar, mer än att de skulle tänka på saken.

Här är frågorna som vi ställt till de ansvariga för utbildningarna:

1. Vad är konst? Vilken är din definition av begreppet?

2. Tycker du att det är viktigt att lärare och skolor som undervisar i
konst kan definiera vad konst är?

Frågorna har skickats till konsthögskolorna i Malmö, Umeå, Stockholm och Göteborg.

Jag har funderat ganska mycket på vad konst är, och vad konst inte är. Jag vet inte varför riktigt, annat än att jag både är intresserad av konst och av definitioner kanske… Det jag har kommit fram till hittills är väl följande kriterier för att jag ska se något som konst.

Det måste finnas någon känsla eller tanke bakom. Någon måste ha haft en idé, eller suttit och skapat i affekt, för att det inte ska bli ett rent hantverk. Det kan vara en väldigt abstrakt eller intellektuell eller provocerande eller humoristisk idé, men det måste ligga någonting bakom. Viljan att helt enkelt göra någonting ”fint” räcker inte riktigt.

Det här är också ett sätt att dra en gräns mellan kommersiellt hantverk och det jag skulle kalla konst. Någon som målar nästan likadana akvareller om och om igen, eller gör nästan likadana skulpturer, och så vidare, i syfte att sälja dem, kallar inte jag för konstnär. För mig måste det som sagt finnas en djupare idé eller känsla. Sedan kan det naturligtvis vara terapeutiskt att skapa liknande verk under långa perioder, men då finns det som sagt en känsla bakom.

Så fort det kommersiella tar över är det inte konst längre. Om inte det är själva tanken förstås, men då måste åter igen den provokativa idén vara huvudsaken, och inte priset.

Jag är alltså inte så intresserad av vilket medium som konstnären har valt, inte heller personen i frågas utbildning eller status.

Däremot tänker jag nog någonstans att verket måste ha någonting nytt eller eget. Den som skapar kan ha aldrig så mycket idé eller känsla bakom det den skapar men det måste finnas något mer kriterium. Att till exempel måla eller fotografera precis likadant som många andra ser jag inte som konstnärligt.

Hur man sedan ska definiera ”nytt” och ”eget” är en svårare fråga naturligtvis. Men vem har sagt att det ska vara lätt att säga vad konst är?

Abigail Sykes
debatt@konstbegreppet.se

Här är några korta kommentarer:

KONST måste få vara fri från betungande ansvar och syfte. Om KONSTEN definieras med en funktion upphör den att vara just KONST. Att man gillar när konst är si eller så är en helt annan sak.
Hannes

Om jag skriver konst 333 gånger efter varandra – har jag då skapat konst bara för att det är något som ingen gjort förr? Det finns många olika sorters konst också. Scenkonst. Konstnärssjälar.
Jessica Nilsson

När jag går på museum och står framför något som får mig att känna en ny känsla – som öppnar ögonen på mig, och som får mig att se vad som händer i samhället – då är det det som jag kallar konst. Konst måste säga något.
Stefan Andersson

Den institutionella konstteorin där konstvärlden själv bestämmer sig för vad som är konst har vunnit mer och mer mark. Frågan är om den är den rätta? I dagens konstskolor i Sverige (och Tyskland) finns dem som inte tror på denna typ av konstdefinition. Varför skulle galleristerna själva bestämma vad som är konst? Varför bör inte konsten komma underifrån från folket eller konstnärernas eget sinne? Frågorna är svåra, men om jag ska bestämma mig för en definition, blir det nog att konst måste vara något som uppfinns i sinnet hos den människa som vill, ur kreativiteten och sina egna erfarenheter, utmejsla något nytt, ett nytt uttryck ur stenen, duken eller leran. Tack för en god internetsida.
L-man

Håller med om att konst måste vara unikt och skapat. Inte bara kopierat från någon som gjort det förrut. Eller av saker som redan finns. En kaffekopp på ett museum är inte konst bara för det.
Groover

Jag blev för ett tag sedan ombedd av konstbegreppet.se att svara på följande frågor:

1. Hur definierar du konst? (”Vad är konst?”)
2. Har konsten en uppgift, och i så fall vilken är den viktigaste?
3. Bör man över huvud taget definiera konst? Varför eller varför inte?
4. Är det möjligt att utbilda sig till konstnär? Vem kan ta den titeln?
5. Kan vissa typer av konst sakna ett underliggande budskap?
6. Vad tror du är den vanligaste definitionen av konst, bland människor i allmänhet?

I höstas började jag första året på programmet Fri konst på konsthögskolan Valand i Göteborg. Som en del i vår konstteoretiska introduktionskurs blev jag och de andra i klassen ombedda att skriva en kortare text. Vår lärare ville att vi skulle begrunda ett antal frågeställningar som var mycket lika de konstbegreppet.se bett mig besvara.

Jag har länge uppskattat att diskutera den här typen av spörsmål, men nu fann jag mig i båda fallen totalt svarslös. Hur mycket jag än funderade och grämde mig tycktes jag inte kunna komma fram med något solitt. Jag kunde, och kan, inte säga vad jag själv anser. Det enda jag kan säga är:
- Jag vet inte.

Å ena sidan upprör det mig att jag inte kan slänga fram några självklara svar, men å andra sidan tänker jag att som barn av en eventuellt existerande postmodernism kan jag väl inte ge något annat svar än just ”Jag vet inte”. Jag vet inte.

Men samtidigt kan jag tycka att postmodernismen borde ha gjort något annat med mig, eller jag av den. Den borde bringa en frihet att testa olika idéer, pröva olika ståndpunkter och tillåta sig att ha fel. En möjlighet att strax bli övertygad om logiken hos något annat. Varför är det egentligen så skamligt att anse sig ha haft fel, att ändra sig?

En annan förklaring till varför jag inte har något svar på frågorna är:
- Jag är för ung.
Det är en lätt fras att dra till med. Den är både billig och på något sätt svår. Det sägs ju att man måste veta mycket för att förstå att man ingenting vet. Men allt det här jag skrivit blir till en enda ad hoc-hypotes, en mjäkig bortförklaring. Visst vet jag att jag egentligen borde veta?

I praktiken är det väl dock så för mig, och säkerligen för många andra, att jag har någon form av teoretisk fondtapet som jag håller mig till. En syn som ger stadga och struktur, men att man i olika praktiska situationer lånar bitar här och var. Min fondtapet är utan tvivel den institutionsteoretiska. Jag anser att den ger en god förklaring av vad konst är, men även om man inte håller med om detta kan den vara nyttig för (blivande) konstnärer. Framför allt eftersom institutionsteorin ger så många praktiska råd till oss om hur man bör agera.

Men, till slut, vad sägs om följande korta svar:

1. Jag definierar konst huvudsakligen genom institutionsteorin. (Personligen tycker jag för övrigt det är amuserande att fälla omdömen om huruvida något är konst eller inte. Det är som en liten hobby jag har.)
2. Tror inte det. Inte bara en i alla fall. Men jag vet inte.
3. Vet inte. Men en helgjuten definition skulle göra livet lättare för mig.
4. Återkom när jag fyller 50.
5. Uppenbarligen.
6. Jag tror inte folk i allmänhet har formulerat sig någon sådan definition.

Ulrika Erdes
debatt@konstbegreppet.se

Läs mer om Ulrika Erdes på www.ulrikaerdes.se

Det är av vikt att vi klargör vad vi menar med konst för att veta vad vi diskuterar. Jag kommer här att ge min definition av två- och tredimensionell bildkonst. Jag är medveten om att det finns andra definitioner.

“Konst är något av människan skapat.”

Den definitionen har jag hämtat från ett stort uppslagsverk.

“Med alster av bildkonst menas en sådan framställning där bilden, i två eller tre dimensioner är själva syftet med verket.”

Detta har jag hämtat från myndigheten Skatteverket.

Att skapa något är att göra någonting nytt – ett unikat. Det krävs nya idéer, nya former, nya uttryck och så vidare.

Det är viktigt att se skillnaden mellan skapat och tillverkat. Om man kopierar, tillverkar saker eller plagierar så håller man inte på med skapande verksamhet, anser jag. Vi bör också skilja på bruksföremål och konstverk. Ett konstföremål bär sitt eget värde.

Substantivet konst säger inget om värdering om det är bra konst eller inte, det är en annan kvalitetsbestämning. Det finns bra konst och dålig konst.

Värdering: konst kan värderas på olika sätt.
1. Subjektiv värdering: “Jag tycker si och du tycker så”.
2. Marknaden bestämmer ett värde: Verket kan säljas för ett penningbelopp eller förbli osålt.
3. “Konstvärldens” människor värderar åt oss.

Människor kan skapa om de har idéer och mod. En amatör är en som gör det för glädjens skull, något som bör uppmuntras. En yrkeskonstnär skapar och försörjer sig på detta. Många kallar sig för konstnärer men förmår inte försörja sig på sitt skapande utan arbetar med annat, till exempel som lärare, eller så stödköps deras konst av samhället som också kan ge bidrag på andra sätt.

Börje Näslund
debatt@konstbegreppet.se

Läs mer om Börje Näslund på www.naslunden.se

- Den (läs: den objektiva konstdefinitionen) bygger på att den beskriver fenomenet konst och då kan man argumentera för om den fungerar bra eller mindre bra, förklarar Lars Vilks.
Han har i många år utvecklat den så kallade “institutionella konstteorin”. Den innebär att det konstvärlden kallar för konst också är just konst.

- Ett av mina tillägg är att vad konstvärlden kallar för bra konst är bra konst, berättar han.
- Sedan kan man beskriva vilka kriterier som konstvärlden har för tillfället. Och dessa kriterier är relativt enhetliga, under många år har konsten framför allt kommit att handla om social kritik.

Bör man över huvud taget definiera konst?
- Vill man beskriva konsten behöver man någon form av definition. Men definitionen så komplex att den kräver en hel del förklaringar och historiska referenser.

Lars Vilks är kanske mest känd för sina kontroversiella konstverk, som den stora träskulpturen Nimis på den skånska kusten. På samma plats utropade Vilks en självständig stat, och dess konstverk har varit omtvistade eftersom Lars Vilks saknade bygglov.

I slutet av 2007 publicerades hans teckning av profeten Muhammed föreställande en rondellhund i Nerikes Allehanda, något som fick internationell uppmärksamhet. Teckningen hade desförinnan nekats av just konstvärlden, vid flera utställningar. Mellan 1997 och 2003 var han professor i konstteori vid konstakademin i Bergen och har funderat mycket över konstbegreppet.

Enligt Lars Vilks är det också konstvärlden som i många fall bestämmer vem som är konstnär. Det gäller att bli accepterad av konstsfären.
- Men konstvärlden är ytterst liberal i den frågan, svarar han och tillägger:
- Betydligt intressantare är vem som är bra konstnär vilket återigen faller tillbaka på vad konstvärlden anser.

Däremot har konstvärldens definition inte en sådan genomslagskraft att den påverkar “den vanliga människan”, enligt Lars Vilks. Där handlar det istället om hur konsten ser ut.
- Den vanligaste definitionen bland allmänheten är att konst är något vackert, något som har med det estetiska att göra.

Nick Näslund
nick.naslund@konstbegreppet.se

- Det finns särskilda regler om försäljning av konstverk i mervärdesskattelagen från 1994, berättar Jan-Owe Mattsson som är rättslig expert på Skatteverkets huvudkontor i Solna utanför Stockholm.

- En konstnärs försäljning av egna konstverk medför inte skattskyldighet till mervärdesskatt förrän ersättningen för beskattningsåret uppgår till 336.000 kronor.
Lite förenklat kan man säga att det innebär att en konstnär inte behöver betala moms för sitt arbete. Det är just därför Skatteverkets handläggare slår upp lagboken.

- Vi försöker bedöma om verket passar in på någon av de verk som bedöms som konstverk enligt den givna definitionen, berättar Jan-Owe Mattsson och poängterar att Skatteverket inte gör några estetiska värderingar av konsten.

Är en designad glasskål från ett känt glasbruk konst, enligt Skatteverkets definition?
- En designad glasskål ryms inte i definitionen för konstverk. En sådan skål är inte ett konstverk enligt ML. En slöjdad träslev skulle inte heller rymmas i definitionen, men däremot skulle en oljemålning på duk utgöra ett konstverk, enligt Jan-Owe Mattsson.

Definitionen av vad som avses med konstverk finns i nionde kaptilet femte paragrafen i mervärdesskattelagen. Såhär definierar lagen vad som är konst:

”Med konstverk förstås
1. tavlor m.m. och konstgrafiska blad m.m. enligt KN-nummer 9701 eller 9702 00 00 i rådets förordning (EEG) nr 2658/87 om tulltaxe- och statistiknomenklaturen och om Gemensamma tulltaxan,
2. skulpturer enligt KN-nummer 9703 00 00 och avgjutningar av sådana skulpturer, om de gjutits under upphovsmannens eller dennes dödsbos övervakning i högst åtta exemplar, och
3. handvävda tapisserier enligt KN-nummer 5805 00 00 och väggbonader enligt KN-nummer 6304 00 00, under förutsättning att de utförts för hand efter upphovsmannens original i högst åtta exemplar.”

Sveriges lagstiftare har tagit sin konstdefinition från EU. I ett direktiv från 1996 manas medlemsländerna att följa det gemensamma systemet för vad som ska mervärdesbeskattas.
- Vi kan inte ha en definition i Sverige som skiljer sig från den som finns i mervärdesskattedirektivet, berättar Jan-Owe Mattsson.

Är det svårt att dra gränsen mellan vad som är konst och inte?
- Enligt min uppfattning verkar det som definitionen av vad som avses med konstverk har hunnit sätta sig.
Den nuvarande lagstiftningen har funnits i drygt tio år och enligt Jan-Owe Mattsson har inte Skatteverket fått in så många frågor om defintionen under de senaste åren.
- Men det är klart att det finns gränsdragningsproblem.