Konstnären Nina Bondesson skriver om det institutionella konstbegreppets svagheter.

Lars Vilks verkar fortfarande tycka att vi ska hålla tillgodo med ett institutionellt konstbegrepp; det konstvärlden anser vara konst är konst. Men det är ett undermåligt konstbegrepp, som till syvende och sist bara handlar om positioner. Vad som helst kan lyftas upp på konstscenen. Det föder en positioneringsiver och lockar fram en sällskapssjuk anpasslighet gentemot den rådande hegemonin i konstvärlden. Konstens innehåll och kommunikativa möjligheter blir sekundära eftersom Positionen är Kvalitén. Det är ett konstbegrepp som är sprunget ur och stöttar ett akademiskt, textmässigt förhållningssätt där konstens mening framträder först i och med uttolkning och analys. Vi lever också just nu i en tid som utvecklat en nära nog vidskeplig övertro på teoretisk analys, överblick och kontroll som berör alla livets oråden. Men vem har sagt att man måste ha ett konstbegrepp som passar in i just det sättet att se på världen?

Nej, konsten är inte ett akademiskt positioneringsspel. Konst är språk; en möjlig utvidgning av vår medfödda språkförmåga, ett existentiellt verktyg för mellanmänsklig kommunikation och sanningssökande. Konsten är, i denna sin språklighet, ett evigt värde. (Sanningen…, nå, den kanske inte finns, men det är ju ingen anledning att sluta eftersträva den. Det är i ändå strävandets åtbörd ett eller annat kan visa sig.)

I Blombosgrottan i Sydafrika har arkeologer nyligen funnit ockrarester och graverade stenar; kommunikativa tecken som är mellan 70- och 100 000 år gamla. 100 000 år är en lång tid. Vår nedärvda beredskap för kommunikation, verbalspråklig och ordlös, har pågått mycket länge och kommer att pågå så länge det finns människor. Konstens framkomlighet och tillgänglighet är avhängigt samhället den utvecklas i, men dess innehåll kan naturligtvis pågå både med och mot den rådande makten.

I den västerländska kultursfären (som äger hegemonin, makten och tolkningsföreträdet på den internationella konstscenen idag) har vi i över tusen år ansett att föreställande bilder kan berätta något om vad det är att vara människa. En lång tradition av visuell kommunikation visar att det inte är någon slump att vi idag badar i bilder; inga människor före oss har omgivits av så mycket bilder som vi!

Ändå är vi i vår tid egendomligt valhänta inför denna kommunikativa mäktighet. Reklamen tvekar inte på bildens kraft, men konstbildens kommunikativa potential beaktas inte och ges inga rimliga förutsättningar att förvalta sin språklighet.

Nu hålls ju inte bildkonsten bara med bilder längre. Sedan början av 1960-talet har vi sett en ny konst växa sig stark. En idébaserad, textmässig konst med verbalspråket som huvudsakligt material och meningskapande element. 1963 skrev Henry Flynt: ”Conceptual” art is an art of which the material is language”, 1969 publicerade Joseph Kosuth sitt manifest; ”Art after philosophy” 1974 kom George Dickies teori om det institutionella konstbegreppet. I USA fick denna verbalspråkliga utveckling av konsten näring ur en mycket medvetet driven akademisering av konstutbildningarna. Redan 1893 hade fem av USA:s tyngsta universitet, Harvard, Yale, Princeton, Columbia och Cornell, konstprogram och konsten som gjordes poängsattes bara om den tillverkades i relation till studier i konsthistoria. Om detta kan man läsa i Howard Singermans avhandling från 1999 ”Art Subjects – making artists in the American University”.

I Sverige fick det textmässiga förhållningssättet till konsten sitt genombrott i utställningen Implosion på Moderna Museet 1987. Då hade de svenska högre konstutbildningarna haft universitetet som huvudman i 10 år… (Utom Konstfack och Mejan, som hela tiden varit egna högskolor). Men det dröjde till 1995, när Konsthögskolan i Malmö etablerades innan konsthögskoleutbildningarna svarade på den nya samtidskonstens krav och förväntningar.

Så; vad man kan se i konsten efter 1960-talet går inte att infoga i en traditionell linjär konsthistoriesyn (om den nu nånsin kunnat beskriva vad som hänt), utan konsten har delat sig i två huvudspår: ett som fortsätter en icke-begreppslig, ordlös kommunikation och en som har verbalspråket som huvudsakligt meningskapande element och som ofta refereras till som ”samtidskonst”.

För att komma åt de där båda huvudspåren är helt ointressant att fokusera för hårt på den medialt ljussatta konstscenens diktat för konstens vara och villkor, eftersom den just nu domineras av den textmässiga samtidskonstens tolkningsföreträde och tappar för mycket av allt annat. Intressantare blir det om man skiftar fokus från positioneringsracet och tittar på konsten olika kunskapsbildningsvägar, för då kan man få med hela spektrat från Blombosgrottans ockrarester till relationella, immateriella aktiviteter. Det finns heller ingen inom-konstnärlig konflikt eller motsättning mellan dessa två huvudspår. De motsättningar som uppstår är alltid positionella och handlar om tolkningsrätter.

Förklaringsmodellen med två huvudspår i konsten; ett ”praktiskt” och ett ”teoretiskt” ger givetvis inte en bild av själva verkligheten. Den är alltid mycket mer komplicerad. Det finns många konstnärer som grejar i båda spåren, korsbefruktar och har sig för det vilda. Spåren själva är inte heller några ”rena” företeelser. Men modellen är en meningsadekvat generalisering. D.v.s.. den är ett användbart verktyg för att skärskåda den komplicerade verkligheten i dagens konstliv.

För att avlägsna oss från den traditionella linjära konsthistoriesynen jag nämnde ovan, behöver vi en mer heterodox syn på konsten: precis som den tidiga kristna heterodoxa kyrkan hävdade att varje människa hade en personlig relation till Gud kan vi hävda att varje människa har ett personligt förhållande till konsten. Konstens uttryck är inget att vara sams om. Medans vi kivar om vad som är bra och dåligt kan vi ändå respektera kunskapsbildningsvägarna och vad de kan tänkas kräva för att varje uttryck ska kunna eftersträva sin största kapacitet. Sen kan man också ifrågasätta vår syn på det ”personliga” och ”individuella” – vad det består av och hur det förhåller sig till det kollektiva, men det finns inte en konstskola i hela västvärldskonsten som inte utarbetar studieplaner till förmån för det individuella, personliga uttrycket så man kan ju börja där.

Teorier är tillverkade av människor. Man måste inte anpassa sig efter de rådande som om de vore väder eller naturkatastrofer även om det kan verka så. Vår tids överdimensionerade teoretiska intresse (som inte bara går ut över konsten) gör naturligtvis att ett handlingsutrymme, av vilket slag det än är, erövras av dem som kan snacka sig till det. Nyckeln till frihet tillverkas av övertygande verbalisering.

Så jag underkänner det institutionella konstbegreppet, och snickrar hellre på ett heterodoxt konstbegrepp som utgår ifrån konstens olika kunskapsbildningsvägar och innehåll. Stöttepelare i detta är bland andra Xenofanes (All vår kunskap om världen är ett flätverk av gissningar.) och Charles S Pierce (All kunskap är provisorisk och i princip felbar). Det är grabbar att hålla i handen när tiden lider.

Nina Bondesson
debatt@konstbegreppet.se